springdmt

Att "Seriöst är värdelöst" vet jag mycket väl om. Men ändå kommer nu detta.
Det här med att man ibland tvivlar på sig själv som vän, eller som partner, eller hur man ska säga råkar väl alla ut för någon gång i livet? Antar jag? Så det inte bara är jag.  Jag har iallfall funderat lite... Om en person någon gång blir sviken, bedragen eller lurad på ett relativt seriöst vis så måste det ju lämna lite spår? T ex i ens självförtoende eller förtroendet att kunna lita på någon igen. Händer det en gång så hör det liksom till livet, att komma starkare ur stormen och lärt sig något. Händer det igen så har man ju redan lärt sig läxan, och känslan. Det finns liksom inget nytt att lära sig och det gör bara ont, hugg efter hugg rakt i självfortroendet. Händer det en 3e gång sen så finns det inget att säga om saken, finns inget själförtroende kvar kvar what so ever? Vad gör man för fel undrar man? vad kan det vara man gör som gör att man inte är värd att hålla fast vid? Kan ju tänka mig att man tappar tron för att det ska funka nästa gång heller då? Jag menar människan måste ju se ett mönster i det hela. Svek efter svek? Tss... stackare. Men hur ska stackaren få tillbaka sin Mojo igen? Att tiden läker alla sår funkar ju att ge som förslag men det är ju en aningen gay så det kan man ju inte säga? Att ge sig upp på karusellen en gång till och hoppas på 3, eller 4e gången gillt? Nä, bättre än så måste det finnas. Konventera till Homoislam ^^  "Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Ecstasy and Alcohol"?


Äsch dessa funderingar vaknade jag upp med efter en skön sovstund medans Beerfest stod på.
Nu blev det nästan lite djup här på Bloggen, det var inte roligt att skriva om, passar inte alls in. Jag behöver verkligen en kram alltså. Vintern gör mig kall, tro det eller ej! Typ snöns fel.

Donet